Intelligensnivå: Okänd!

Så satt man här igen.
Framför televisionsapparaturen och tittar på ännu ett fantastiskt avsnitt av "Rena Rama Rolf".
Roffe är sinnessjuk i det här avsnittet. Jag känner min nästan så själv.
Mitt liv är ju för tragiskt egentligen. Här sitter man halv 9 på en lördagkväll, ensam framför tv:n med tre hundar som sällskap. eller ja. Sällskap och sällskap.. Två av dom ligger ju ute i hallen å föråldras medan den tredje ideligen kommer hit med med den satans bollen jag var intelligent nog att införskaffa till henne. Jag tyckte att de va en ypperligt bra idé när jag stog på Arken i S-vall. Det var ju en boll och vi vet ju att Märtha gillar bollar. Dessutom piper den. Vad tänkte jag med egentligen?!? Å den piper inte lite grann heller. Jag förstår inte att man får tillverka hundleksaker som piper så mycke och så högt. Man får nästan hörselskador.
Men Märtha tycker ju dom den. Precis som jag förstod att hon skulle göra.
Tyvärr tycker hon nog om den lite fööör mycke är jag rädd.
Jag får nog gömma undan den igen snart tror jag innan jag blir skogstokig av det ideligande pipandet.

Men om en halvtimme kan jag nog lämna av Märtha till Mamma för kvällen så att jag kan åka bort till lilla Milla en sväng. Vi kankse tillochmed tar en tur ner på staden efter att vi skjutsat våra kära bröder, min älskling och en grabb till bort på en fest i Forsmo. Vem vet, de kan ju vara folk på stan en kväll som denna. Vädret är ju fint och tivolit är i stan så de kan nog vara lite folk ute. Vi kan ju hoppas på de iaf. Men nu får jag nog ta å gå ut med Märtha så att Mamma slipper göra de när jag ringer efter henne om en halvtimme.

Over and out!