En fin Midsommar, ett bra ben och ett jobbigt jobb.

Så var Midsommar över och jobbandet har påbörjats.
Men för informationens skull kan jag med glädje meddela att min Midsommar var fantastisk.
De va nog den bästa midsommarhelgen på bra många år. Vi hade de så mysigt där borta i Junsele. :) Med minigolf, öl, sol, stugor och framför allt The Ark! Fy vad bra de var.

Sen har vi jobbdetaljen.. Jag började i måndags och jag börjar redan tröttna.
Fast det kan bero på att det varit en oerhört intensiv vecka.
Det som är jobbigast är att jag jobbar hela helgen dessutom.
Men sen får jag vara ledig på måndag och tisdag iaf.
Nästa vecka blir inte lika arbetsam som denna. Som tur är.

Sen vet jag inte om de händer så mycket mer i mitt liv.
Eller ja. Sammy har kommit hem från staterna vilket icke är att förglömma.
Han har man ju saknat medan han vare borta. :)

Och ännu ett glädjande besked är att Märthas ben tillslut är läkt.
Trots det får hon inte springa som hon vill och busa. Det är fortfarande koppelpromenader som gäller. På veterinärens inrådan för att inte överbelasta och skada muskler och leder i benet som är svagare än det borde efter alla operationer och komplikationer. Vi blev även rådda att ta henne och bada vilket jag gjorde igår. Jag trodde inte att hon skulle gå i vattnet frivilligt, men det gjorde hon. Jag tror tillochmed att hon tyckte att det var ganksa roligt. :) Men om en månad. Då ska jag släppa lös henne på gården och vi ska busa med en boll och en freesbee hon och jag. Som jag längtar.

Men det var nog allt från Elin denna torsdagkväll.

I'll be back!

Midsommarplaner

Herre jävlar vilken frekvent bloggare jag har utvecklats till då. :P
Otroooligt...

Och återigen sitter man framför teven. Men de är inget vidare bra på tyvärr.
Jag kankse får ta å ringa Milla å höra om vi ska hitta på nåt medans pojkarna är på fotbollsträning. Vi kan ju kankse se "Sista dansen" eftersom att jag köpte den åt henne idag på affären. Hon har letat den jag vet inte hur länge och idag såg jag den där ovanför Aftonbladet. Då var jag ju bara tvungen att köpa den åt henne. Och jag tror att hon blev ganksa glad. Jag hoppas de iaf. :)

Vi har varit å handlat förnödenheter till vår midsommarhelg i Junsele. Jag känner på mig att de kommer bli en tokrolig helg. De är synd bara att så många bangade. :(
Men måste man jobba å har man inte råd så finns de väl inte så många val antar jag.
Milla kommer ju som tur är på lördag kväll och joinar oss på The Ark.
Sicket drag det kommer att vara där uppe. Och mycket folk.
Men just junsele är inte det enda jag längtar till den här helgen. Även festen i Möffle kommer att bli fantastiskt rolig. Det känner jag på mig. Mycket folk även där hoppas jag. Och helgrillad gris, liveband och roliga människor kan ju inte floppa. Så är det bara.
Det kommer att bli en bra midsommar. Jag hoppas och tror de iaf.
Men jag hoppas att alla ni andra får en minst lika bra midsommar som jag väntar på.

Drink more than little.

Lovable?!?

Egentligen är de otroligt.
Så länge som jag var avundsjuk på de som Milla och Johan hade.
De älskade verkligen varandra.
Jag trodde aldrig i hela mitt liv att jag skulle få uppleva den känslan.
Att älska och att vara älskad.
Jag försökte ibland att älska någon. Men jag lyckades aldrig fullt ut.
Jag kände aldrig de jag såg hos Milla och Johan när de var tillsammans.
Men äntligen och mot förmodan så är jag kapabel att älska.
Och det är underbart. :D
I ett halvår har jag älskat min Niclas.
Visst har vi haft våra problem. Större, mindre och ibland riktigt stora.
Men vi har alltid löst de. Och tur är väl det.
För vad vore jag utan dej?
Jag älskar honom verkligen helt och fullt och mer än jag trodde att mitt lilla hjärta kunde klara.
Nu kan jag bara hoppas och tro att han och jag får en underbar tid tillsammans.
Jag njuter av livet och jag älskar Niclas.

Able to love and be loved.

Intelligensnivå: Okänd!

Så satt man här igen.
Framför televisionsapparaturen och tittar på ännu ett fantastiskt avsnitt av "Rena Rama Rolf".
Roffe är sinnessjuk i det här avsnittet. Jag känner min nästan så själv.
Mitt liv är ju för tragiskt egentligen. Här sitter man halv 9 på en lördagkväll, ensam framför tv:n med tre hundar som sällskap. eller ja. Sällskap och sällskap.. Två av dom ligger ju ute i hallen å föråldras medan den tredje ideligen kommer hit med med den satans bollen jag var intelligent nog att införskaffa till henne. Jag tyckte att de va en ypperligt bra idé när jag stog på Arken i S-vall. Det var ju en boll och vi vet ju att Märtha gillar bollar. Dessutom piper den. Vad tänkte jag med egentligen?!? Å den piper inte lite grann heller. Jag förstår inte att man får tillverka hundleksaker som piper så mycke och så högt. Man får nästan hörselskador.
Men Märtha tycker ju dom den. Precis som jag förstod att hon skulle göra.
Tyvärr tycker hon nog om den lite fööör mycke är jag rädd.
Jag får nog gömma undan den igen snart tror jag innan jag blir skogstokig av det ideligande pipandet.

Men om en halvtimme kan jag nog lämna av Märtha till Mamma för kvällen så att jag kan åka bort till lilla Milla en sväng. Vi kankse tillochmed tar en tur ner på staden efter att vi skjutsat våra kära bröder, min älskling och en grabb till bort på en fest i Forsmo. Vem vet, de kan ju vara folk på stan en kväll som denna. Vädret är ju fint och tivolit är i stan så de kan nog vara lite folk ute. Vi kan ju hoppas på de iaf. Men nu får jag nog ta å gå ut med Märtha så att Mamma slipper göra de när jag ringer efter henne om en halvtimme.

Over and out!

Påhälsningar och Telefonsamtal

Fråga mig inte varför jag sitter här och försöker skriva nåt.
De är rätt svårt att få något kreativt ur mig när jag sammtidigt ser reprisen av "2 ½ Men" från tidigare idag. Som jag alltså såg tidigare idag. Jag förstår egentligen inte varför jag har så svårt å slita mig från teven. Jag satt i princip hela förmiddagen framför den satans plåtburken tittandes på den svenska klassikern "Rena Rama Rolf". De va tider de. 90-talet och hela min ungdomsdagar. Och all den göteborskan gör bara att man tänker på Johan. De är inte utan att man saknar den lille pajjsaren. De känns så tråkigt att man knappt kommer träffa han mer. De är så många man önskar att man kunde träffa oftare. Men många bor långt bort och vem har pengar till sånna utsvängningar nuförtiden. Var och varranan är ju rent fattig. Eller så är dom flesta bara snåla. Eller kan de vara så att de finns andra prioriteringar i folks liv? Men vad kan egentligen vara viktigare än att träffa och hälsa på vänner man bryr sig om. Och varför har man telefoner? Dom används ju knappt. Iaf inte här, och speciellt inte av mig. Jag är den sista som ska kritisera andra i påhälsningar och telefonanvändning. De finns nog ingen som är sämre än jag på just de. Och ärligt talat vet jag inte vad jag ska göra åt de.
Men nu när jag väl är hemma har jag egentligen ingen lust att åka härifrån på några längre resor. Nu vill jag bara vara i Resele bland alla jag missat hela terminen. Och telefoner har jag alltid varit rädd för. Ringa till folk är inte min starka sida, har aldrig varit och kommer hellre aldrig bli. Fast jag måste säga att jag är bättre på att använda telefoner nu än vad jag var för några år sedan. Men som sagt. Något riktigt äss på att ringa folk kommer jag inte bli förrn den dagen "Scrubs" blir tråkigt och lessamt. Och de kommer inte hända de närmsta 311 åren.

Det här var inte vad jag tänkte skriva när jag kom på den brillianta ideén att skriva ett nytt inlägg här i min nya fina blogg. Men allt blir ju inte som man tänkt sig har jag hört.

Things change

Blogg-oskulden är tagen!

Jag trodde aldrig att jag skulle starta en blogg..
Man kan ju undra varför i hela friden jag startar en.
Vad har jag att säga som ingen redan sagt eller tänkt?
Satan... Vem kommer läsa den här egentligen?
De är ju inte som att jag kommer berätta de här för nån.
Jaja.. Till Er som nu motförmodan skulle läsa den här så känn er Välkomna!

Jag sitter ju då här med sommarlov så jag kan ju behöva ett litet tidsfördriv antar jag.
Utan tidsfördriv lär alla mina lediga dagar se ut som gårdagen.
Och gårdagen var ingen spännande dag.
Jag låg på soffan hemma på Råssmon i Resele i princip hela dagen.
De enda jag varvade med var små tupplurar och mina korta veterinär-rekommenderade 10minuters promenader med Märtha. Som för övrigt fyllde 1 år i lördags! :)
Min lilla älskling börjar bli stor. Stor har hon ju ioförsig varit ganska länge fast hon är fortfarande en valp i sinnet. En busig och gosig valp som helst jagar bollar eller myser i mitt knä.
Jag tror aldrig att jag varit med om en schäfer som frivilligt utan minsta uppmaning kommit och satt sig i någons knä för att gosa. Hon e för underbar mitt lilla hjärta!

Jäjä.. De va den första bloggen de och vem vet.. De kan bli fler.

Over and out!